När olyckan är framme...

känner man sig ganska liten. Särskilt när det drabbar ens barn och man dessutom är utomlands. I fredags eftermiddag trillade Lowe ner från stegen till en vattenrutschkana. Han var längst upp när han halkade och trillade ner med huvudet före. Benet fastnade i stegen på vägen ner och bromsade upp fallet lite, men han landade ändå på ansiktet rakt ner i stenplattorna. Anders var i närheten, jag och Henry på stranden nedanför. Det var ganska mycket folk runtomkring, så jag blev hämtad, Henry togs om hand, vi fick handdukar för att stoppa blodflödet och hjälp att ringa efter taxi.

Först blir man jätterädd, sedan försöker man sansa sig och tänka rationellt. Vi skyndade oss upp till lägenheten för att hämta torra kläder och rafsa ihop pass och försäkringspapper (innan vi lämnade Sverige läste jag ett reportage om en flicka som blev nekad akutvård i Thailand för att hon inte hade passet med sig). Sedan åkte vi tuk-tuk så fort det går till Saladan Health Center ca 2 km bort. Sjukhuset ligger ca 30 minuter härifrån. Hur som helst så var de trevliga och kompententa där, men de pratade inte mycket engelska. De gjorde rent Lowes sår, tejpade ihop tre av dem som var lite djupare och plåstrade om honom. Lowe gallskrek hela tiden, sedan bara slocknade han på britsen. Samma sak när vi skulle betala, han satt rakt upp och ner på en stol och bara somnade. Jag blev därför rädd att han hade fått hjärnskakning. När vi kom hem ringde jag mamma som i sin tur kontaktade barnmedicinska i Jönköping och fick lite råd om hur vi skulle kolla honom under natten. 

Det blev som tur var inga värre skador än skrubbsår och blåmärken, och de ser ut att läka ihop fint. Jag trodde att han skulle ha väldigt ont efteråt, men det verkar inte heller vara så farligt. Det Lowe tycker är jobbigast är att alla tittar på honom och frågar vad han har gjort och hur det är med honom. Själva blev vi skakade, men samtidigt lättade att det gick så pass bra som det gjorde. Det kunde han slutat mycket värre!