Nattåget till Da Nang

Strax efter kl. 15 i fredags blev vi hämtade vid hotellet i Mui Ne och körda till tågstationen i Muong Man. Där fick vi vänta en dryg timme innan tåget kom. Henry och Lowe var dagens händelse på den lilla stationen. Alla ska som vanligt lyfta och känna på Henry, vilket han inte verkar ha så mycket emot. Det är många som vill klappa på och prata med Lowe också, och här i Vietnam är det flera kvinnor som har försökt nypa honom mellan benen. Jag förstår inte vad det ska vara bra för, och Lowe blir jättegenerad. Jag vet inte hur många gånger under resan som jag har fått höra att jag ska vara lycklig som har fått två söner. Jag undar om det inte hade blivit samma uppståndelse om vi hade rest med två tjejer.

Det var en pärs att få på all packning på tåget och in i den lilla kupen. Vi hade bokat två bäddar längst ner i en kupe med fyra bäddar. Så fort vi kommit på tåget började Lowe prata om restaurangvagnen. Vi har ju åkt en del tåg i Sverige och då brukar vi alltid ta en fika för att få tiden att gå. Vi försökte få honom att inte ha allt för stora förhoppningar kring sortimentet. Vid sextiden gick vi genom hela tåget för att komma till restaurangvagnen. När vi kom dit satt all tågpersonal och åt och drack öl i mängder. De gjorde plats åt oss vid ett bord. Anders försökte flera gånger beställa mat, men kökspersonalen viftade bort honom. Men till slut kom de bara och dukade fram massa mat. Lowe som är lite kinkig emellanåt och helst vill ha spaghetti eller chicken nuggets åt tre stora portioner ris och kål. Henry fick också i sig en hel del mat.

Barnen somnade vid åttatiden och sov ganska bra hela natten. Själva la vi oss skavfötters med barnen för att få plats, men vi fick inte mycket sömn. Det var trångt och obekvämt, gubben i bädden ovanför snarkade och i alla fall jag låg och tänkte på de kackerlackor vi sett på väggarna innan vi la oss (bara två små, men ändå...).

Vi kom fram till Da Nang lite efter nio på lördagsförmiddagen och efter att ha köpt varsin baguette hoppade vi in i en taxi till Hoi An som ligger 3 mil därifrån. Lowe var då rikigt trött på att åka och frågade ideligen om vi inte var framme snart. När vi kom in i Hoi An berättade vi för honom att vi var framme och att vi bara skulle hitta vårt hotell som ligger på en liten ö. Nej, skrek Lowe då, jag orkar inte åka båt nu. Men det slapp han eftersom det bara är en liten gångbro över till hotellet från centrum.

Igår strosade vi runt i Hoi An, som är en charmig stad med gammal bebyggelse och därför med på UNESCOs världsarvslista. Idag har vi varit på utflykt till My Son, gamla Cham-ruiner, som ärligt talat inte var mycket att se. Imorgon fortsätter vi till Hue.