Tillbaka i Sverige

Igår morse landade vi på Kastrup. Flygresan hem gick jättebra och barnen sov större delen av resan. Eftersom det var sommar när vi åkte kändes det konstigt att komma hem till ett kallt och snöigt Sverige. Barnen frös hela dagen igår, och Henry tyckte inte alls det var kul med snön och framförallt inte att ta på sig massor av kläder.

Vi har haft fyra underbara månader och det känns som en mindre evighet sedan vi lämnade Harlösa den där regniga tisdagen i augusti. För oss har det varit perfekt att resa runt halva tiden och vara stilla på ett ställe halva tiden. Vi hade inte orkat resa runt i fyra månader, och tiden på Koh Lanta överträffade alla våra förväntningar. Samtidigt vill man ju se mer än bara ett ställe när man är iväg så länge.

Barnen har varit fantastiska. Visst har vi haft många jobbiga restaurangbesök, och en del gnäll emellanåt, men det hade vi ju räknat med. De har klarat av många långa transporter och många byten av hotellrum. Och de har fixat alla nya intryck och människor utan problem. Även om de inte är så bra på att sitta still på restaurang, så har de varit jätteduktiga på att sitta still i sina vagnar, vilket har gjort vi har kunnat promenera runt mycket på alla platser vi har besökt.

Båda barnen har utvecklats mycket under resans gång. Henry var en bebis när vi åkte, men är en kavat liten kille nu som inte är rädd för att ta kontakt med folk och vinkar och ler åt alla. Lowe har lärt sig mycket, framförallt under tiden på Koh Lanta när han gick på dagis och träffade många nya kompisar. Även om det emellanåt har varit påfrestande att bo allihop i ett rum och umgås dygnet runt har vi inte bråkat överdrivet mycket, utan det har snarare svetsat oss samman som familj.

Det har varit en fantastisk upplevelse som vi kommer ha otroligt fina minnen från, och jag kan verkligen rekommendera det till alla som är sugna på en paus i vardagen. Endast vid två tillfällen har jag känt att jag vill åka hem på direkten. Ena gången var på Perhentian när jag blev utskälld efter noter av en holländsk tjej som tyckte att vi var för högljudda. Anders var ute och dök och jag satt med barnen och lekte på sängen och tyckte inte alls att vi var särskilt högljudda, men väggarna var väldigt tunna. Det var i början av resan och jag tänkte på alla andra rum med tunna väggar som vi skulle komma att bo i under resans gång. Andra gången var när vi hade åkt nattåget till Da Nang och sedan tagit oss vidare till Hoi An. Vi hade inte sovit mycket och var alla trötta och småirriterade. Vi gick in till stan för att hitta något att äta. Henry sprang runt på en bred trottoar. På en bänk satt en tjej och plockade löss på sin yngre syster. När hon fick se Henry sprang hon fram för att gulla med honom. Vi lyckades ta oss därifrån utan att hon tog i Henry, men just i den stunden när jag var så trött och hade levt i nästan fyra månader med alla människor som har varit fascinerade av och velat ta i barnen kändes det jättejobbigt.

Nu ska det bli otroligt roligt att träffa släkt och vänner igen och att få fira jul hemma i Sverige. Tack alla ni som har följt bloggen under hösten. Det har varit så roligt att läsa era kommentarer, både på bloggen och via mejlen. Och tack till våra underbara föräldrar. Utan all er hjälp på hemmaplan hade vi inte kommit iväg på vår resa. Ni är bäst!

Hela familjen samlad i Hué 

Henry på stranden i Mui Ne 

Lowe på zoo i Saigon